betalnina för porträttet, som har derför jick till slfånis. Med det erhållna afsleDet wore ban wål ej missnöjd, och barf noten, fom herr Köchlin gerna skulle förs wardta i klingande mynt, war bestämd dertil, att han skulle funna fråda i ord: ning åt sig säsom en flitig och ordentlig wäfware för att läåttare och bättre funna uppfylla fina barnsliga piigter mor fin goda mor. Jcans glåtje kände inga gränser, men äfwer de innerligafle tackjamhetsböner uppsände ban till hiamelen. Herr Köchlin måtte belt såkert ha fänt till saken, ty han smålog, vå Jcan fom ill 9onom med banknoten. Sfulle du wara emot om att ännu en gång komma till Paris för att tacka denne ädle man? frågade fabrifören. Med en tår i ögat swarade Jean, att detta war hang innerligaste önskan. Rå wäl, fortfor den andre, då fan du ställa dig i ordning til i morgon, få fan du få följa med en warutransport, fom då skall afgä. På fådant fätt kostar det dig ingenting. Jean antog anbudet med tadsamhet och inträffade i Paris, innan hans bataljon afgick till Algier. Huru innerligt tadade han ide Vernet, och huru gladde det ide den ädle fonftnären att sålunda hafwa grundlagt en redlig och tacsam medmenniskas tyda. sälfwen fin kapten och fina fordna kamrater återsäg han och sade dem ett hjert. ligt farwäl. Glad öfwer att sålunda hafwa fullgjort hjertats bud, återwände han med fabriksegarens wagn; i hemorten bosatte han. sig som wäfware och wärdade sin gamla mor. Men Horace Vernets namn hade oc bibevöll i wäfwaren Jean Dämmlers hus en wördnad, fom gränfade tid dyrfon, och porträttet förblef hans största katt. Slut)