Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1858, sida 3

— Trafiken wid westra stambanan har under sistl. Febr. månad utgjort: för 4006 passagerare rdr rmt 4283: 19 samt för 4019 skeppund gods ror rmt 3212: 12, summa rdr rmt 7495: 71. — — — — Enligt börsunderrättelserna från Göteborg ha derwarande sockerfabrikanter nedsatt priset å ala sorter raffinad med 2 a 23 ff. och å sirup med 1 sk. 5 rst. pr skålpund. — Till Norrköping ankom helt nyligen en wandrande färgaregesäll från Oiterfund, wid nama Haloing, hwilken å der: warande Corps de garde begårde och erhöll nattherberge. Mannen fade fig wara behäftad med anfall af — rabies canma, hwilten sjukdom han erhållit för 8 år fe dan genom bettet af en galen hund, oc warnade derföre de närwarande från al beröring med honom. Han förhöll fig e mellertid stilla til andra dagen, då han å gatan oöfwerfölls af sjukdomen med def vttringac af raseri och begår att bita de omkringstående. Under afwaftan på be sigtning af derwarande låfare återfördes den wådlige mannen emellertd til stadshåktet. — Generaladjutanten, f. d. chesen för Kronobergs regemente m. m. frih. Carl Henrik Wrede afled i Wexiö den 22 Fedr. på morgonen, 70 år gammal. Den aflidne bade bewistat fålttågen i Finland od) Westerbotten 1808 och 1809 fom fånrif wid Swea lifgarde och adjutant dels hos brigadchesen öfwersten frih. C. I. Fleetwood, dels hos fin halfbror genetalen, sedermera fåltmarskalken grefwe Yrede, samt de tyska, danska od norska fålttagen 1813 och 1814, i hwulka han fom 1:e major wid Kronobergs regemente, dit Han 1811 erhöll trangport, mid flera till: fällen förde regementet. Fuhare Wrede bar setan 1808 guldmedaljen för tapper bet i jält oh urnämdes, da han 1856 tog afsked ur ritets tjenst, til ommendor med stora korset af Swärdsorden. Anförande i Neligionsfrihetsfrågan af domprosten Knös i presteståndet den 3 nästl. Febr. (Fortj. fr. N:o 20.) Eäeartill sluter fig temligen nåra den frågan: i hwad förhållande står detta lagförslag till de hittills följda principerna för swensk lagstiftningg? Harpå är mitt swar, att detta förslag icke öfwerensstämmer med den historiska kontinuitetena princip, fom hittills alltid wid swensk lagstistning warit iakttagen. Då utwidgade religiösa rättigheter 1741 bewiljades åt de reformerte, 1781 åt katoliker och greker jemte de förre, 1782 åt judar, utgick man alltid från konkreta förhållanden, med hwils få man förut gjort fig wäl bekant, med gaf dessa rättigheter åt något wisst redir