Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1858, sida 2

kära gamla föräldrarne! Hela min aflös ning skickade jag dem regelbundet och hjelpte mig fram, få godt jag kunde. Kärleken til de fåra föräldrarne, herr Vernet, gör hwarje försafelse lätt. Så förflöto twå år, tå dog min far, och min stackars gamla mor war nu alls deles hjelplös. Af min fold kunde hon ej lefwa. Jag gjorde allt, hwad jag kunde, för att blifwa fri, enär lagen fris gifwer den, fom har en enka att förför ja; men allt blef utan werkan. Man fästade ingen uppmärksamhet wid min ans sökan. Gud wet, bur det gid till! Andra blefwo fria, men jag ide. Bet war orättwift! utropade Vernet med förtrytelfe. Fa, wisst war der fade Jean; men jag är fattig, utan föresoräkare, utan ine flytelferifa wänner. Nå ja, ni wet nog, bur werldens gång är. Kort sagt, jag måste stanna qwar som soldat, och min stackars mor led nöd. Då fogade Gud det så, att jag blef uppassare hos min kapten, som hwarje mänad derför gaf mig fem francs. Dessa penningar lade jag nu till min aflöning och ffifade alts sammans till min mor, fom jag Dvderiage