MN BOR ARGA Lv 4e HYIVDv oR SY ev IVE TIL MER mande religionsförwandter hittills warit stadgadt, Pp. w. s. till kongl. kungörelsen den 24 Januari 1781. Men i fiftnåme da författning förekomma hårom föreskrif. ter endast för de fall, att endera af för: aldrarna tillhöra wår kyrka eller att bar: net år oäkta och njuter allmänt unde stöd, hwaremot tydligt förutsättes, att då båda föräldrarna ide tillhöra wår lyrka, utan äro katolifer, greker, reformerte, ega De rätt att uppfostra barnen i fin rele gion, en rått, fom gerna för mig må ut sträckas till baptister eller hwiltet annat religionsparti, fom stär på krisilig grund. Aaalogien af detta stadgande i kongl. funs gcelsen den 24 Januati 1781 leder såle des dettill, att Dä båta foräldtarne ulliädt utur wår kyrka, de må flå utan all reliI gtög gemenskap med andra eller hafwa Uudif fig ull någon dvurt förening, sasom . er. Tysklands Lächtfceunde, Englands freethinfings christians eller något af de många slagen of Norra Ametikas non confessors, få har ide fyrkan eter staten någon rätt att ingripa i hwad föräldrars nå, rörande deras barns religiösa upp fostrun, behaga göra eller ide göra: Af sigten med lagförslaget har wist ide worit denna; men jag ar mycket saker derpå, att, om det antoges, skulle det leda hårtill och ganska snart bliwa på detta fårt allmänt tellämpadt. Hittalls, där i wärtland nå gon fallit i otro, har han ide fallit oun: derwijad, owarnat; men hådanefter stulle Det, om detta lugferslag blefwe lag, funna endast på otroende föräldrar bero att un: dandraga fina barn all religics under. wisning, all religionens mwåddje, leoning och trost Jag tan ide bringa ofwer miit sumwete att med unn tost b draga tä framnang of ett för ag, fom skulle iufora den un mejiighet of swenska medborgares upp: wårande r i sullkomlig hedendom, od) då jag salunda ogallar det i ar seende till dass fråmsta prirep, behofwer jag ide ingå I någon woare fönf af detaljerna. (Forts.) Vid sjutton år. Vid sjutton är hur herrligt da Var allt, hur underbart! Mig himlen tycktes mera blå, Och alla stjernor derupå De strålade mer klart. Jag stod ju uti lifvets vår — Jag var ju endast sjutton år. Ej sorg i hjertat bodde än i — Den kom med lifvets höst — Och gret jag, snart jag log igen, Ty hoppet alltid var min vän Och vid dess ljufva röst Förrann så snart mitt ögas tår — Jag var ju endast sjutton år Hvar dag jag helsade med sång Lik lärkan i det blå; Mig tiden aldrig tycktes lång; Fann jag det ledsamt någon gång, Jag tänkte alltid så: Det bättras, blott jag lefva får — Jag var ju endast sjutton år. Till namnet blott, men icke mer, Jag kände kärleken, Ett minne väl emot mig ler, En bild jag än i drömmen ser, Men bleknad längesen; Ty tiden plånat ut dess spår — Jag var ju endast sjutton år. Jag minnes blott hans afskedsblick, Så bedjande oeh öm. Jag visste. att från hiertat giek