aldrig i galleriet och fer på de wackra taflorna? Fär jag det? frågade Jean förwånad. SIm du får din narr? Kungen bar ju gifwit soldaterna en serskild tillätelse. Så du, ingen skall ha något att inwän da deremot. Jean skyndade genast till slottet. Han hade så mycket hört talas om de sköna bataljstyckena, fom målaren Horace Vernet hade målat, att han redan länge brunnit af längtan att få fe dem. De betänkligbeter han yttrat till fin kapten, afhöllo honom dock, och han war allför blygsam att förföfa tränga fig in, med fara att bli af. eller utwisad. Med flappande bjerta inträdde han i salarne och genomgick dem längsamt. Han wisste ej, hwar den berömde fonfis närens taflor woro upphängda, men de utöfwade på det naturliga skönhetssinne, baarmed folkets fon war begäfwad, en sådan trollkraft, att Han stadnade framför dem, lilsom hade han warit fiettrad wid golfwet. Då ban fom til dem, fom fÖstålde scaner ur den nyare tiden och det ufrifanska kriget och då han på ögonblicket kände igen porträtterna af de ges