het wåga påstå, år att inköpandet af ett stycke bomullstyg, förfärdigadt i Swerige, och att begagnandet af en sidenklädning, tillwerkad wid en swensk fabrik, innebär sör hela landet en större besparing och gör den swenske arbetaren wida större gagn, än förskrifwandet af de respektive artiftarne från Manchester eler Lyon funna gör ra; hwad wi widare till och med skulle wåga påstå är att wanan att då och då sfödtära en boutelj swenskt ål, år för landet wida nyttigare ån konsumtionen af de ftörfta qvantiteter champagne eller ports win ware sig af åfta eller oäkta beffaf fenhet. Wi åro wisserligen inga öfwer: drifna anhängare af det gamla merfantile pykann men onekligen innehåller också det ssina stora sanningar, synnerligen då det yrfar inskränkning af importen, serdeles som afser ide arbetet, utan — coms sumtionen, oh möjligaste höjande af er porten, notabene då det inhemska arbetet derigenom icke förminskas. Men når skall man i Swerige nöja sig med hwad fom år fw enfft? När froc la swenskar låra att hysa tillräcklig aft ning för sig sjelswa, sitt land och sina minnen for att ej Wilja wara utomlandets apor? Först når den dagen kommit, fon fråga blifwa om grundläggandet af ett waraftigt nationelt wälstånd. (G.) — Till Redaktionen af Helsingen meddelas följande verser, afgångna med posten från Upsala den 28 Febr, och åttöljda af en liten penningesumma till all. komminister Strandells enka och barn. Till de fem Faderlösa. Ert stöd — er far behöfde mera ljus, Och derför flög hans själ till Herrans hus, För det, man lifvet gerna vill försaka, Men nöden gästar hos hans barn och maka. Der är en gäst, som sprider död och natt, Gör sinnet sjukt och ack, förståndet matt — Ja, bringar stundom hjertan, annars milda, Till tviflets branter och så gör dem vilda. Derför den gästen måste bort i tid, Förri den beröfvat Er er hyddas frid! Den härjat nog — de måste fly dess töcken, Att I ej villens uti ifvets öcken. Men huru? — styrkan krossar icke allt Och nöden har ej mennisko-gestalt — Blott lika vapen bringa den i våda, Se, derför böner öfver nöden råda. Och I haln upphöjt eder späda röst, Och I han bedt om hjelp, om bröd och tröst — Men hvilket hjerta skulle icke röras, När deras rop, som Herren älskar höras! Ja, nog I lidit! — Pröfningen var svår, Men Gud har hört er bön, har sett er tår — Nu sina barn från skilda håll han 4der Till Er med mer och mindre fyllda händer. Men fast den mindre har ock mindre er, Han kanske varmare för Eder ber, Och ingen dödlig dväljes väl så fjerran Att ej hans trägna bön blir hörd af