Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1858, sida 3

gen skulle börja. Domsalen rar fule packad med åhörare. Allmänna äflagas ren anmärkte ganska riktigt, att med dets ta kriminalfall sammanhänga omflåndige beter, hwilka ide hade fin life i logfas renhetens annaler. Det enda befmwårande wittnet war den gamle Weir. Smith förswarade fig sjelf med mycken fattning och skicklighet. Han tillstod, att skenet war emot honom, men han förstod att ganska wäl förklara alla misstankar. Den af honom förewisade fullmakt, påstod ban wore i behörig form utgifwen af Fispher, och han äberopade flera wittnen, hwilka togo på fin ed att de ansågo underftrifs ten gjord af Fisher. Han framlemnade dessutom ert testamente, uppsatt af Fishers advokåt, och enligt hwilken Fisber hade insatt fin granne Smith till werkstållare af sin sista wilja. Han wille icke försöka fasta någon misstanka på Weir, men bemställde om andehistorien förtjenade den minsta trowärdighet, och, om detta ej wore händelsen, så kunde man fräga, för hwilket ändamål den blifwit uppfuns nen? Han hänwisade till m:r Graftons wutnesmål, att han (den anklagade), då han helt owäntadt blef liket warse, icke