bortgåendet lade de oförmärkt på ett bord en påse med inneslutne 300 Ror. Efter fyra dagars förlopp infunno de deputerade fig åter, och smickrade fia med det gla: da hopp, att den efterlemnade penningepåsen skulle gjort en önskad werkan. Öfwerståthållaren, hwilken war en likaså red bar fom ädelmodig man, emottog dem ganska höfligt, men öppnade, till deras märfeliga förundran, samtalet på följande fått: Mine wånner! edta anförda skäl, att få eder brödetara förhöjd, har jag tar git i behörigt öfwerwägande, men funnit dem på intet fått gallande. Jag kan ej tillåta, att en hel allmänhet, för eder win: ningslynnad skall tiva. De 300 Ror ni i wälgörande tysthet äswerlemnarte ät mig, har jag utdelat till sstora barnhuset och någre af stadens mest behöfwande; hwil fet förmodeligen år öfwerensstammande med er affigt. Nu mårker jog alltför wål, att j funnen lefwa ganska godt af edra förtjenstet, efter j åren i stand att gifwa en få hederlig present till de debet wande. Fanvål!