bon skyndade fig fi mycket hon kunde, bad han henne tiga med fina galenffac per. Allt fom hans häftighet syntes flis ga förklarade han att ingen menniska på jorden kunde bafwa fånigare åsnor att göra med än han; oc) under degja förs klaringar sprang han åt alla håll på ett få löjligt sätt, att Miller, ehuru han i början ide kunde låta bli att skrarna, snart erfor en känsla af förödmjukelse och skam, fom knappt låter fig beskrifwas. Gossens framstallning war misferligen öfwerdrifwen, men ganska skickligt gjord, och barnen gäfwo stormande bifallsrop. Den lilla flickan som föreställde sin moder, lätsade att gråta, medan Jims ifwer ös kades i den mån fom han säg fig uppe muntrad ott fortfara. Stå ide der i wågen! skrek han til lilla Anna, gifwande henne en kraftig flöt med armbågen, få lat och lif en gås, fom du är. Jag will ife bli tilltalad på det fåte tet, swarade barnet, skrikande och fnyfs tande; du bör skämmas för dig sjelf, John Miller, det bör du; det tjenar till ingenting, John Miller. (Forts.)