pappa. Är det icke min tur nu? frå gade han de andra. Ud, får jag wara mammal fade en liten flifa. Jag fan göra det lifa bra fom Paulina, får jag wara mamma? De twå äldre gäfwo wika. Jim, fom war faderns gunstling, började nu bära fram ätslilliga blomfrufor och tegelstenar fom låga omkrirg löfsalen, låtfande fom de woro kakor. Här härmade han fin. fader helt och hället. Ada Händer i röretfe, ropade han. Se upp bara, edra dumhufwuden! hår, der, qvoidt! och han kastade omkring sig de föreslällda kakorna. RNu tilltalade han fina bröder och systrar högljudt med de personers namn som brukade wara i boden — han gaf ordet till dem i en befallande rost, och stampade då och då med sin lilla fot. Miller war högst road. Den hunds walpen! fade han för fig sjelf. Öwad han gör fin sak bra. Nen nu blef gosfen ytterligt otälig, bannade en, skrek öfwerljudt tid en an: nan, ropade: IMNarsha! och då den lilla flifan ilade honom till mötes, bad ben henne ide kräla fom en snigel, utan ha lif uti fig — oh då hon swarade att