också ondt, att han war ett åtlöje för andra genom fin häftighet, oh häröfwer klagade hon ofta för Jobanva, fom all: tid sökte med mildhet wisa henne til den enda fällan för all hjelp och all god förändring. En dag bade Miller warit mer än manligt swår, och Martha, oaktadt alla fina föresatser, Hade utbruslit först i ord och sedan i tårar, till fin mans stora före argelse. Det goda lonnet äterkom dock som wanligt, efter nägra timmar. Dä barnen bade kommit hem från skolan Vi eftermiddagen, sprungo de att leka i träds gården. Martha hade twärt, oc fom just bem med den, då hon mötte fin man, fom frågade efter barnen. De äro i trädgården, swarade hon, men will du fe dig fielf, få på in i löffalen. Miller, fom naturligtwis icke förstod hwad hon menade, gjorde som hoa bad honom, och kunde i lofsalen se och höra allt hwad barnen företogo, utan att sjelf bli sedd. Det fynteå just hafwa warit något gräl emellan dem, fom nu war stilladt. Nu, Wide! ropade den yngste gossen fom hette Jim, — nu wil jag wara