Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1858, sida 2

stor nåd Herren bewisat honom, deriges nom att Han räddat Honom från ett fjelfs mord, ett brott fom ide lemnat rum för någon ånger, någon omwändelse, der man trotsar den Allsmättige i ansigtet, förkastar med förakt lifwets gäfwa, och rusar okallad inför den Allraheligastes äsyn, hwilken ingen menniska, icke ens den ostraffligaste uthärdar att möta, ans nat än genom den försonande Näden i Kristi blod. Sjelfmord är sålunda den på en gång skamlösaste och fegaste af alla handlingar, görande of föraftliga i bäde Guds och menniskors ögon, od) fom wi funna förmoda, uppfyllande äfwen de onda andarna med beftörtning. Jag fånner det, utbrast Collin; jag ber eder, herre, säg ide mer. Må Gud förlåta den onda tanken! skall man ide funna hoppas att Han förlåter? Den första ängest war målad på Collins ansigte, od hans blick afbidade Nelsons swar, såsom om lifwet berodde derpå. ö Jo, wisserligen, swarade denne, öde mjuft och bestämdt; om ni upprigtigt ängrar den, och om ni kan sätta eder fulla och obegränsade förtröstan till eder