Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1858, sida 3

och en förödmjukelse för dem som taga emot den. Stackars Colin! fade fru Gren. Jag bar kännt honom sedan barndomen. Han har altid warit stolt. Det har han, min mor, fade Miller; od) wet ni hwad? Den ödmjukheten fom är behaglig inför Gud, emedan han har rätt att fordra den, gör ett ganffa djupt intryck på en annan, fom sjelf är en ufel fyndare. Härwid tog han hasiigt ljuset, till Marthas ledsnad som welat höra mer, och gick in i sitt rum. YWi se såsom ten spegel, i ett mörkt tal, i detta lifwet; men stundom få wi fe den förbarmande nådens gerningar mera tydlig än eljest. Aldrig kunde Mil lers ädelmod kommit i en mera posfans de stund. Hjertat har fina wändpunkter, fina brytningstider, hwilka Herran alles na känner, då Han på ett särslildt sätt föfer det; om man rätt begagnar sädana nådestillfallen, få blifwer det rätt fom år trofigt, den twifwelaktiga wägen blifwer jemn, och förändringen werklig och fullbordad. (Forts.)