bang själ, war ännu ide öppet för når gon menniffa. Bland dem fom i början tillfälligtwis, men sedan för beständigt anwände honom, war grannen Miller. Denne fom förut giort upp fina räkningar på söndagen, lät öfwertala fig af fin swärmoder att afstå derisrån, hwilket hon länge yrkat, men Först nu, då Collin behöfde arbete, lyckades drifwa igenom. Detta närmade de båda hushållen til hwarandra ännu mer än förut och Collin twekade icke att meddela sina efonomiska bekymmer för Miller. En afton, då Millers barn bade gått till sängs, och bagaren med sin hustru och swärmoder suto tillsammans, såg Millir särdeles godmodig och wigtig ut, tog fin pipa i banden, floppade den med tobak, od) mumlade: jag har någonting särskildt att säga er — någonting fom jag wille fråga er till räds om. Martha gjorde flora ögon, oc blickade på fin man. Fråga of till råds? tänt: te bon säga, men dämpade fig och lät honom fortfara. Pipan war full. Miller drog ljuset närmare pipan, gjorde twå eller tre puf: