att skrifrna med den wenstra. Jag har tänft derpå förut, men det olycksaliga rucklandet har afwändt mig från alt arbete. Nu då Richard och du sköta föms men så bra, hwad hindrar mig att noga föra räfningarna? och hwem wet, om wi icke då kunna komma på grön qwist igen. Fa, wi wilja icke ge of förlorade! fade Johanna uppmuntrande. Jag will göra hwad jag kan. Bet gör du till det ytterfa, ropade han warmt, men du har ide hjerta att tillägga: om du bara will göra ditt; men jag will göra det, Johanna, utan att någon ber mig; och jag skall hålla mitt löfte. Med Guds bjelp, fade Johanna sakta. Det är rätt, swarade han, ocd jag wil också söka hans bjelp. Johanna, den kristendom som är full af ord, full af predikningar, full af bannor, den gör intet, od) säamre ån intet, hos de flesta mån. Men den kristendom, fom wisar fig i tålamod — i godhet — iförläåtelse — här stannade han, och såg Henne klart tanfigtet. Hwade du förlåter mig werk