utan förebråelser, utan nedflående ans märfningar; påminde honom om utgifter fom han glömt, och gissade sig till an dra; och då flutligen allt fom i ordning och balansen mar gjord, befanns den upp: gå till en summa stor hundrade pund. Johanna såg på fin man i stum häpnad. XJ skola aldrig funna betala Ddetl utbrast Collin. Jag har ruinerat of alla. Johanna, du måste hata min åfyn. Udrig, swarade hon lugnt oc fast; en rättfinnig hustru fan aldrig bata fin man, om hon också skulle ha skäl att tads la honom. Nej, låt oss hellre tänka på hwad fom år att göra. Bet tjenar till ingenting att tänfa, swarade han modlöst; fafen är gjord, wår ruin är befeglad. Det skulle wår grannhustru utan tvwif wel säga, swarade Johanna med ett swagt småleende; men det år ide skäl för det. Om du blott kunde skrifwa — den stackars handen — Den kommer mig att blygas öfwer mig sjelfl påminn mig ide derom, ut: brast Collin, och blef tyst i nigra minus ter. Men, Johanna, ropade han med liflighet, tånf om jag kunde lära mig