Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1858, sida 2

— — Å 8 Hwar är Johnson? Hwarföre anna de han ide hos er? fan mäste hem till fin hufiru, fom kanske nu är död. Collin wågade icke säga mer, ty hwarje ord war honom säåsom ett dolkstygn; men når ban säg Johanna tyst ängest kyssa sin son, och med en tung suck lemna rummet, kunde ban knapvt äterbälla fin smärsa. Aldrig hade han fert sitt upp: förande i ett sådant ljus, fom detta ör gonblick; och under det han fortfor att wafa mid fin sons sida, blefwo hans ber traltelser nästan outhärdeliga. Han war fördig att förbanna fig sjelf oc fina latt bara wanor, och kände att han war mård afffy af dem fom woro honom kärass. Men ingenting war honom förfärligare ån hägkomhteen cf hang hustrus bild, hur ru hon flod med ögonen blirtrande af harm framför honow; henneg blid, hennes röst, hennes ord, hade trängt djupt in i hans siäl, och uppfyllde honom med en känsla som war icke mindre ny än ånge sifull. Johanna fom en gång in att fe til fin fon, men makarna wexlade intet ord. Collin hade helst welat undwila att mör