Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1858, sida 2

ta någon enda menniskas blick; men hans närwaro erfordrades tidigt i werkstaden, ach han kunde icke heller neka au wara med wid frufosten. Men så fort han kunde få frihet dertill, smög han sig ut, ide till någon af fina dryckesbröder, utan bort på en enslig wandring wid flodens stränder. Hwarföre han walde denna wäg, eller hwad som war hans afsigt, det wisste ban ide sjelf. En öfwerwäldigande fån: fla deraf, att han war usel, eländig, olycksalig, låg på honom med förfärlig tyngd, ty hans fjetffänfla war djupt får rad, och hang samwetes förebråetser mos ro högljudda och owederläggliga. Han gick med baftiga steg, såsom wille han undfly fina tankar, men förgäfwes; de anföllo bonom med desto mer styrka. Han blickade på wattnet — det rullade frame för honom snabbt och tys,, döljande fin djupa botten under en lugzn yta. Han stannade oc säg omkring fig — ingen war i närheten — hwarföre då ide på en gång göra fig af med detta usla lif, och hwarje tanke, fom wille drifwa 404 nom ända till galenskap? han gick hastigt ned till stranden, nalkades wattnet, rysie