Det tjenar ingenting till. III Kap. Johanna Collin. (fForts. fr. föreg. N:o.) Han wisste icke, kunde icke begripa, hu: u, fruktanswärdt det är, när de banden orifta, hwilka vligtens stränga hand har agt på hjertat; huru kånslorna, sålunda defriade, med obeskriflig styrka bemäktiga fig den förut få lugna ytan under bhwilten de woro fångna, och förstöra hwarje fpår af sjelfbeherrskning och lugn; fåfem de mäktiga watten, hwilka genom mens niskokonst blifwit bundna, rusa fram, då de ofantliga portar fom inneslöro dem, öppna fig, med en fiyrfa plötslig, förfårlig, oemotståndlig. Men han wissie ide heller, att i sådana hjertan fom detta, är wåldsamheten hastigt öfwergaende, och efterföljes af ännu större sjelfbeherrskning. ännu fullkomligare lugn. Johbanna! fade Collin, detta från dig? Hon wände sig om, säg stadigt på hoc nom, några få stora tärar störtade ur