Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1858, sida 2

men Johnson och Jobanna skulle, efter öfwerenskommelse arbeta nägra timmar längre. Den olockligtwis hade Johnsons unga bustru hastigt insjuknat i en swär barnsäng, och ett ilbud stickades efter hor nom, att han ofördröjligen måtte fomma bem. Den stackars mannen blef här fli ten mellan fina olifa pligter; men Jobanna afgjorde hastigt frågan för honom. Ni mäste gå, fade hon, eder när waro torde funna rädda er hustru; dej är intet menskligt biständ, i farans stund, som kan jemföras med ens mans ömhet. Jag stall suta uppe hela natten, od — Öpa så wil jag göra med — sade Richard, få gå ni utan iwekan, jog boppas ni kommer igen till oss med gladt ansigte i morgon. Detta war en swår missräkning för Johanna. Richard war ingen stark ynge ling, ehuru hans förra sjukdomstecken vå sednare tiden förswnnit. Hon fruktade för att anstranga honom; men nu war det oundwilligt. Klodan tiv fom Collin hem. Men qwaldi hierta hade hon lyssnat efter hans steg. DÅ då ljuden af dessa fieg nu nådde hennes dra, belräfe