Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1858, sida 2

Aon beklaga fig? Johanna säga ett ord emot er? fade Martha. Åcke hon. Hellre arbetar hon sönder fina fingrar till benen, och sjunker under ert skräddarbord ned i grafwen. Men en fådan fom ni bar aldrig förftått en qwinnac märde. Men hwem gör då fådana beftyl ningar mot mig? hwem wägar säga att jag drider? vNÅtan en och hwar i wär stad, swarade hon fallt; bland andra jag sjelf, få det är ide wärdt att neka dertill. Folk har ögon och öron att fe och höra att det sker fom sker, förmodar jag. Och jag säger er rent ut, John Collin, (tag det hur ni will), att om ni ide aktar er, få fommer den ruin fom länge har gas pat emot er, öfwer ert hufwud. Arbeta fan ni ide, det må ni tocka er sjelf för; men roa er mindre, fom ni kallar Det, och dricka mindre, det fan ni, oc det wore en skam om ni ide wisade att ni kunde det. J detta ögonblick fom Johanna in. På Marthas högröda finder, och det wäl kända uttrydet of dåligt lynne i hennes mans ansigte, fåg hon att något hade förefallit. Emellertid fullgjorde Martha