Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1858, sida 2

Det skall jag, swarade han harmset. MNi? upprepade Martha föraktligt. YEde ni. Jag tyder jag fer det! Er fat: tiga hustru är det, fom får betala dem; men hwem vet, John Collin, hwem wet, kanske hon ide ens får arbete! IYngen bar ffött sitt bandtwerk bättre än jag, swarade han stolt. Jag har fätt så måaga medhjelpare och kunder jag welat. Martha skrattade. Det må ni säga — men det är ide det jag menar. Har ert handtwerk gått bra, få år det er hur strus skull. Men hennes helsa är får siörd, och hon torde ide lyckas nu långe re. Man od hustru äro ett, folk funna ide göra qwinnan godt, utan att mans nen får med deraf, och det wilja de ide nu, få den stackars Jobanna får lida på bäda satten. Det fins en mängd perfoner som skulle wilja uppmuntra henne, men fom aldrig skola få luft att uppmuns tra er att halta omkring för att söka nör jen, och i mjugg taga er det ena ruset efter det andra. Det är falfft! ropade Collin; hwem säger få? har Johanna beklagat fig för er!