Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1858, sida 3

hanna war utröttad til både kropp oh själ; men denna tid förde Henne til flörre ifwer att omfatta med förtröstan fin Gud och Frälsare — til innerligare ge. menskap med honom; fastän det gällde om henne hwad apostelen säger: Mmär utwärtes menniska förgåg. Hon sick ide weta af sin man hwilka förluster han gjort; ty han war ganska tyst derom, och bon tordes ej fråga. Men ryktet gick, att han förlorat mycket; dertill skulle han ersäåtta den sönderslagna giggen, och bes tala doktorns beswär. Alt detta war naturligtwis ganska tryckande, och jagade det förr få frista, liftiga smäleendet från Jobannas milda ansiate. på mitt ord, fru Miller, fade Col lig en dag til Martha, då hon war ins ne och hjelpte honom med hans fot, man fan bli sjuk, bara man fer Johanna. Har ni nansin fett någon menniska fe få jemmerlig utt vIm ni hade warit uppe och sytt finge rarna of er, fom hon, halfwa nätterna, i fade Martha, få stulle ni fe ännu fåms re ut. Men ni har sofwit godt, ni, få framt edra tankar ide . . . (Bortf.)