Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1858, sida 2

le wara försträcklig för of i detta Ör gonblid. Hmad menar du? fade ban, rydans de fig lös. Hmwadförlukt vratar du om? Sföt du dina affärer, och låt mig sköta mina. Det är jun likt er, qwinnor, tillade han föraktligt, att lägga er utt hwad ni ide förfån. Detta förakiliga uttryd: qwinnor brufade ban ofta, och nu war ban mer en wanligt retlig, efter gärdagens drickande. Utan ett ord mer, störtade han ur huset, sprang upp i gigs gen, och de rackliga hiulen skramlade ås stad öfwer stenarna. Johanna hörde ett skratt och owäsen af folt på gatan, och hon tillslöt dörren efter fig för att slippa dessa ljud. Dagen förflöt lika enformigt fom mans ligt, och denna enformigbet i sig sjelf war icke ofär för Johanna. En god hustrus och moders hjerta önskar fig fäls lan annan omwexling ån den hennes hus. liga sysselsättningar gifwa. Det är blott lättingen, den fridlöse oh den utfmäf wande, ursinnige slösaren, fom funna wilja skilja fig från hemmet, då dess wålfärd beror af deras närwaro oc biständ.