Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1858, sida 2

nade, tog buteljen och tackade henne. Denna höflighet war owanlig, och kom af en slags feghet, i det han fruktade att bon hade hört hans fitta ord. Den flac: fars Johanna äterwände sorgsen till sitt arbete, med hwilken Hon fortfor till mid: natten, då hon fett Collin ändtligen fomma till ro. Nåsta morgon woro de twå männerna redo att fara till Stamford. Collin skulle ha temnat buset utan att säga ett ord till fin hustru, om hon ej passat hos nom då han gid förbi dörren till mwerts staden. Af, Colin — ropade hon, lemnande sitt arbete oc) springande emot honom — men mod fattades henne att fullbors da meningen. Hennes ögon woro blod. sprangda af waka oc angsträngning, och ftodo nu fulla af tårar. Se få, hwad will bu? frågade han otåligt. Uppehåll mig ide bär hela dagen — nå, hwad gå åt menniffan? Johanna hade fattat hang arm, och säg honom bönfallande i ansigtet, sägande med läg rost: jag ber dia, Collin, tänt pä hwad du gör, oc sätt ide ur några penningar på wad — hwarje förlust skul