hwilken alärje, hwilken öfwerraskning, hwilken uppståndelse inom hela bhotperfos nalen! H. M. Konungen har med egna fönter hastat att bringa henne fin fomplis nang och följande dag skickat henne till tad för feiråen — en werel på 2000 rdr? fy fan! nej — 10 tjog ågg och 5 gödda kalkoner! SD, dahin, dahin! mödt ich mit dir, o men Geliebte ziehn! Skål för damerna vid Knutsfesten i Upsala den 13 Januari af Studenten Kjerrström: Jag ville ega skaldens gåfva, En lyra med en klangfull ton, Blott för att värdigt kunna lofva Dig, skönhetens inkarnation, Hvars namn är qvinna, och hvars välde Tillbedes ifrån pol till pol; Hvarhelst dig Herrans vilja stälde Från Nordens is till Söderns sol. Naturen sjelf oss lärt att dyrka Dig, mästerverk af Skaparns hand. I hvarje mannabröst en kyrka Du eger uti alla land. Emot dim magt är kungars ringa Och mer, än hjeltens svärd, förmår Den stolte mannen att betvinga Ditt leende, din blick, din tår. — ———————————— —————————————— — !S9———— Niir barnet ler i modrens armar Och vaggas i dess hulda sköt, — Förrn verlden, som omkring dem larmar, Sitt gift i barnets hjerta göt — Då strålar utur hennes öga Den skönsta kärlek jorden har, Ren som en engels i det höga, Så himmelsk som Marias var. IIos ynglingen en känsla vaknar, En oro, som hans själ betar, Hlans hje rta snart ett något saknar, E tt väsen, som än form ej har; Men santasiens pensel målar I sköna drag en qvinnas bild, Och natt och dag mot honom strålar Den bilden städse ljuf och mild. Men denna drömbild snart försvinner — Hur hEgt han den ock älska må — När idealet sjelft han finner Förkroppslivadt inför sig stå. Och nu hans första kärlek flammar Så ren, så glödande, så varm; Den hotar spränga hjertats kammar Och dock den ljutligt tär hans barm. ———— och himlens salighet och lycka lan anar och han känner, när llan får iutill sitt hjerta trycka Den, som hans allt på jorden är. I nu, om tusen lif han hade, Hvartenda han för henne gaf, oel h vore han ock kung, han lade iF ör hennes fot sin herrskarstaf. Det ädlaste, som mannen handlat, Han gjort att vinna hennes pris. En feg till hjelte hon förvandlat Och sjelfva dåren till en vis. För älskarinnan och sin ära Drog riddarn ut i stridens larm, Stolt att få hennes färger bära, Glad att få lön vid hennes barm. Det skönaste, som skalden diktat I känslans blomstringsstund, så öm, Var, när han för sin flicka biktat Sin kärleks första vårnattsdröm, Ty fläktar af en himmelsk anda Beröra då hans fantasi Att han kan diktens färger blanda Till ren, helgjuten harmoni I I Så länge fjällarne i Norden Uppå sin grundval sasta stå, Sa länge än kring Svenska jorden Blå böljor sina armar slå, Så länge skall — O! Nordens qvinna, — Hur tider vexla i sin ogzno — ————Je— e——X————— ...Z vv —