persedlar man annars föper, år i allmäns het wisst ide beråfnadt att gå i arf. Det år redan mycket, om grannlaten håller en betydligare del af egarens lifstid, innan den år utsliten eller, såsom urmodig, förs tastas och erfåtted med något nytt af lir ka förgånglig natur. Man fan wisst icke undra på, att hwar och en söker njuta få mycket af lifwets goda, som han med godt samwete fan fos sta på fig, men man fan desto mer före bli undra fig öfwer, att mången beröfwar — fig det nodwandiqaste blott för att få det nöjet, att fe pråftig ut, når han wisar fig för andra; att mången sjelf far illa, för art inbilla andra, att han lefwer på stor fot. Sädan lyr fer man ofta. Jag påminnet mig till exempel hafwa warit bekant med en person, som om winteraftnarne, då han war hemma i sitt rum, nåstan altid famlade i mörkret, ty han nyttjade ide ljus, utom når någon beföfs te honom, men då war det omöjlig: hindra honom från att bränna twenneljus, ehuru man ide lade någon wigtigare fys af Lyren år skadlig, tv den hindrar of att I göra rätt. Den fom har en oöfwerwinnetlig bojelse för lyr och ej tillika eger en ansenlig förmögenhet, måste förr eller fednare rumera fig sjelf eller andra. Det med honom, som det gick med studenten, fom fått de wacta tofflorna. Lär saren känner måhänds ide den historien; derfore stall jag hafwa nöjet berätta dens samma. En student hade af ett förnåmt herrskap, hwars fon han någon tid un. derwisat, fatt ett par ytterst fina och pryd: mr tofflor till julllapp. Når han ute siyrd i de fina, broderade jammetstofflortina, men med en nattrock. som war ssa Ulsliten och få många gånger lapdad n med olika tyger, att ingen kunde upptäcka, b hrzad färg den ursprungligen haft, mot stog besök af fina kamrater, kunde dessa ide underlåta att anmärka nödmwändighes s ten deraf, att han skaffade fig en nynatte u rock, fom någorlunda öfwerensstämde med en dbe präktiga tofflorna. Studenten sann la riktigheten af anmärkningen, och skyndade st Jatt infopa en ganska wacker nattroc. När ch sta gång han fick beföf af kamraterna, på f yttrade de: Nu fer du ut som en ture äl-tisk pascha. når du fitter hemma, men når du fommer ut på gatan, år du flådd fom en riktig fluff. Äfwen denna anmärkning tälde knappt någon motsägelse, utan den unge mannen fann äfwen nödwåndigheten af. art skaffa fig en helt ny npvfättning af flåder. På samma fått mår ste han hyra dyrare rum, bättre måbler o. s. w. biott för att lampa det ena efter det andra (och efter tofflorna). Hand eg na små besparingar förslogo intet på långt når till all denna lyr. Han måste låna, blef inlärd i winglerier och krångel, med ett ord: han blef ruinerad, allt till följd af de olyckliga sammetstofflorna. Unge får få går det med hwar och en, fom bör. jar utweckla en, i jemförelse med hane tillgångar, öfwerdrifwen lyr; han måft antingen, för att lämpa det ena efrer De andra, ruinera fig sjelf oh bidraga an dra, eller också göra fig löjlig, genom at begagna onödiga lyxartiklar, men alldele jakna det nådwåndigaste. I detta fa fan jag berätta en annan händelse u D Deee — en såg ägt ål: dess ndet ilja ande affat ndel, tom neral ll left: