Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1858, sida 2

bar jag önskat mänga hundrade gänger, men det tjenar ingenting till. Nej wipt, swarade modren, men det wore mer skäl att söka göra en fat bättre, ån att bli sjuk deraf. Sag har förföft, ätertog Martha, om och om igen, oh jag såger än en gång, det tjenar til intet. Wi ha ju detta spektakel hwarenda morgon, och fom wi ha begynt fapittet, få skall det forts sättas, och få skall det flutag. Hwem bar fagt dig der? Yngen, swarade hon, men mitt eget förnuft od) hwar dags erfarenhet säga mig det. Vira ide på dem, fade modren. Du bar ännu ide försökt på rätt sätt. Om hwar od; en skulle följa denna oförnuftiga grundsats, art det tjenar ingenting till, som du nu i åratal har gjort, huru skall det da gå med oss alla? Men det tjenar werkligen någonting till, att i en rått afsigt söka föredraga något och för bättra något. Om der ef tjenar tillannat, få är det ätminstone ljnft art haf. wa söft göra Guds wilja. Det är just ide heller någon hugnad att tänka på att mitt lynne har blifwit