Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1858, sida 2

Så der, ja! flå til dörren få hårdt du fon, få att wi funna märka hur ond vu är, och strik få högt att alla grannarna böra dig, ropade ett fruntimmer, fidende midt i ett snyggt trefligt rum, der en äldre qwinna af wördnadswärdt utseende fatt wid sitt arbete. Den tas landes af wrede blixtrande ögon woro fäsiade wid ingången till bagareboden, der bennes man war. Fafå, mumlade bon nu, han år gången — få mycfet bättre — han år då det wärsta freas tur fom nånfin — O tyst, tyfi, fade det andra fruntimret. (Kalla ide din man ett sådant namn! Hmwad annarg? inföll fru Miller. väår han ide ett freatur, fom blir ursinnig för ingenting? Jag tänker ide på honom, utan på dig, Martha, återtog fru Gren, fom war hennes moder. 7Du må säga hwad du will, du gör illa mycket illa. Min mor, utbraft hon, det tjenar ingenting till att tala mer med mig der: om, jag blifwer sjuk deraf. Jag önskar jag wore der jag fommit ifrån, oc) det