på landet; men det war ditt eget fel, som gifte dig med en fattig arrendator. Har jag slitit något, få har det ide warit ondt åtminstone, och nu år allt godt; wi ha nu ett eget hemman och bergs ning till döddagar. Sostrarne talte nu om bur de lefwat under de många år de warit skilda. Kommersrådinnan skildrade sitt lif stora werls ben, huru många bjudningar bon mot: tog och gjorde, huru hon besökte fpeftakler och konserter, od) umgicks med förnämt folk hwarenda dag. Den beskedliga gumman från landet hörde på med oförställd beundran, men utan all afund, hon fröjdade fig inner ligt att systern hade allting så bra. Nå, men hur är din man? frågade hon. En engel! swarade fommersrådine nan; hur är din man? Gubben är bra han, och bar alldrig fagt ett ondt ord ät mig. Men han har aldrig baft skäl dertill, ty jag har skott honom och barn och kor allesammans lifa noga. Sföter du dina for sjelj? Har du ide pigor?