D ning, som kommersrädinnan nyttjat blott en gäng, och som, då den ej behagade benne, blifwit vigans, inträdde och sade: Det år en sämre fru, som will tala med bennes nåd derute. Jag sade henne att bennes näd icke tar emot sädana som hon, men hon war enwis och pästod sig wara mycket bekant med hennes näd. Hon är från landet och beter Linder! Låt henne genast komma hit in! swarade kommersrädinnan owanligt lif ligt. Men hon har få grofwa fängor, att bon ide fan få gå på herrskapets fina mattor. Det är ide utankängor, utan riktiga bondfampar. Det gör ingenting, torfa henne om fötterna. Det fan hon få göra sjelf; jag fran gifwa henne eu handduf. Lockligtwis hade pigan sett orätt; frun från landet hade werkligen utanfängor, tog af sig dem och fom in i skor, wisferligen tjocka, men rena, Hon war för öfrigt mycket wäl flådd på landtligt wis, ehuru gammalmodigt. Hennes ännu fris fa anfigte, lifliga, bruna ögon och lätta Jång förrådde ide att hon redan fyllt