äldrar och syston; ockää du denna dag .... trettisju mumlade bon mellan tänderna. Fyckves! ljöd det fom ett echo från Amelies mun. Kom od låt oss gå ut i luften, det är wackert wäder på morgon: qwisten, och luften är ren och behaglig — Wid det lynne wi åb, är en liten promenad det alldrabäfta. Sålunda talade Amelie Lundberg, dotter til honom, hwars hustru sydde mössor och blekie halmhattar, och hwilken redan började på att bli liksom litet rödnosig, — till sin wäninna Julia, hwilken inte hade strattat på 2 år, för att intet onddigt: wis behöfwa öppna munnen. Men åndå få giorve sig båda i ords ning för att gå ut och dertill behöfdes intet litet med blommer, band, bracelete ter, chemisetter schawlnälar och få para: foder sedan! Håhä, jaja! De gingo ut i landsbygden; det år ens daft der, fom bedröfwade hjertan finna ro. Deras fått att gå war ide mera få sylfid-artadt fom annars, utan mera oroligt och trippande. De mötte några Ups fala-Studenter, hwilka ide ens brydde fig om att wända fig. En tiggare bad