Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1858, sida 3

Då war det slut med sofwandet. J början knarrade och brummande de wårdslosa och la:a, men det balp ej. Stodo de ej upp, så kom han tillbaka ännu en gäng och blåste framför det huset, der ännu allt war tyst. Efter ett par dagar lägo redan folfet i fönstren, då han kom, oc) fade: Jacob, du fan spara blågningen. SÅ, det är rått, fade han och gid. Wed wanan år det helt underligt. Har man en eller twå gånger fligit upp flodan fyra, få waknar man alla dagar wid den timman. Wille en man wara lat ännu litet, få ropade fruen: MPRatt: wäftaren fommer! och ögonblickligen war han uppe. Hollbacharne äro godmodigt folk. Woro de också i början förtretade öfwer deras nattwäftares noga förfarande, så erfände de snart — då han gjorde der för intet — buru wäl han menade, och höllo honom derföre ännu mera wärd. Di det första året af hang nattwäftares fall war förbi, dog den gamle byfogden. Martinidagen fule en annan wäl jas. Men alla männerna ropade: Du stall äfwen waka för ef om dagen, du