Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1858, sida 3

ningar i buset. Andra fidade sitrumpor eller spritade ärter, böner och linser. Ingen war tydligare än fruarne. Flicforna och gossarne woro wisserligen falffa: men de gamla höllo dem bättre i tukt, oc gossarne wägade sig icke mera utfeban den gamle byfogden hade få affiraffat dem. Prinz hade rått då han fade: tidigt hat blifwer ofto fen kärlek. Kunderna togo icke endast icke af, utan de tillwärte, oc) Fränzchen war alldeles flac gen ur brädet. Det skall blifwa ännu båttre, fade Prinz, wänta endaft til wåren, då man fan arbeta på fältet, då skall jag äfwen lira mina Hallbacher att suga tidigt upp. Då nu denna tiden fom, gjorde han få. Han stulle endast blåfa till klockan tre; men det gjorde för honom icke tillfyllest; han bläste till floc: kan fyra. Klockan fyra satte han hornet mot luckor oc fönster och sofwarena foro upp med förskräckelse, sedan ropade han: Morgonstund har guld i mund, Det jag kungör denna stund; Sctån upp, ty solea wäntar ren, Den flitige gläds af dess sten, Skdåän upp, stån upp, nan upp!