Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1858, sida 2

larena och styndade sig derifrän. Den versen ropade han äter genom hela byn. Den andra dagen war det ett tal utan life. Hwar och en frågade, hwilka de tre hade warit och de gissade det rigtigt, — och de singo fin del. Men Prinz fade öfwerallt dit han fom: IJag nämner bem alia wid namn, om jag åter finner spelare och supare i wärdåhufert! Ad, fade Fränzchen, Jacob, du skall få se att alla wära funder öfwersifwa oss, om du gör på detta wiset. Gör ingenting, fade ban, de komnma snart åter. Och komma de ide, få blifwer jag en fuäfoms lig bonde, nu är jag det dock blott til hälften och wi förlora derwid ide rågot; men jag wil kurera Hollbacharne iill deg bet blir folk af dem. Emellertid höllo spelarne och suparena råd huru de skulle funna lura honom. En föreslog, att då han blåste timman der nere, de skulle släcka ljuset och få kunde de spela ostördt; men en fick hälla wakt. Detta behagade dem och få blef det beslutradt. Men wäggarne hafwa öron! Och der, hwarest de sutto tillsammans, hade de qwinnoöron, och qwinnorna hade alla kunnat berätta det för Jacob Prinz. En sade honom