Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1858, sida 2

war undantagen; denna, sade han, är alldeles för mycket fästad wid hennes egen personligdet, för att funna lemnas i främmande händer; den tilhörde deras kärlekshistoria, ty de ljufmafie stunderna i deras kärleks första dagar woro de, då han, född mot denna harpa, lyssnade iill de smältande tonerna af hennes röst. J mitt finne gladdes jag åt detta fwärmi ffa språk hos en gift man. Han ämnade fig nu wandra ut till deras nya bor stad, der hans hustru wistades för att öfwerse och ordna allt. Mina känslor hade med warmt deltagande fästat fig wid fortsättningen af denna familjs bi storia, och fom detimwar en skön fommarafs ton, erbjöd jag mig att göra honom sällskap. Han war uttröttad af dagens mödor, och när wi kommo ut i fria luften, intogs han af ett dostert swårmod. Orden: Stadars, arma Mary! — frambröto slunigen med ett tung suck från hans läppar. — IH hwad fatitas henne? — frågade jag — bhar någonting händt benne? — Swadl — återtog han, faftande på mig en otålig blid — är det då ins