Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1858, sida 3

gå hem och der för sin hustru lätta sitt betryckta hjerta. Jag mäste bekänna, att, oaktadt alt hwad jag sagt, kände jag likwäl nägon farhäga för utgången; hwen fan beräkna dens sinnesstorka, hwars hela lif warit en kedja af nöjen? — Hennes glada själ skulle mähända studsa tillbaka wid tanken på der dystra, molnhöljda wäg af föröd mjulelser, som wäntade henne och som blifwit så plötsligt för henne öppnad; det stulle smärta henne, att weta sig blifwa ett samtalsämne i de solbelysta kretsar, der hon med sin make tillförne deltagit i alla slags nöjen. Dessutom år ett får dant olycksfall i det högre sällskapslifwet förenadt med få många obehagliga förödmjurfelfer, för hwilka en annan famhållgklass förblifwer fremmande; — i korthet, jag kunde ej möta Leslie följande mors gon utan största oro, — Han Hade yppat hemligbeten. — IÅ4 huru bar hon den? — Qi en engell Den syntes snarare ingjuta kraft i hennes själ; ty hon kastade sina armar om min hals, och frågade om detta war allt, som så länge gjort mig olyålig? (Forts.)