utan att kunna missränka dess orsak. Ju mer han fann henne wärdig sin kärlef, dess mer sönderslets han af den tanken, ctt ban snart skulle se henne olycklig. Åanu någon tid, fade han till fig felt, och detta smälöje skall förswinna frin hens nes läppar; dessa ögons glans skall utvlänas af sorg; detta hjerta skall nedtryckas, uksom mitt eget, af bekymwer och smärta. En dag fem ban til mig och berätta: de fin olycka med uttryck af den djupaste förtwiflan. Sedan jag hört hans flagan, frågade jag, om hang fru war der om underrättad. Wid denna fråga ut brast han i tärar. För Guds ffud, fade han, om du bar medlidande med mig, tala ej om min hustru; tanken på henne kommer mig att förlora förflåndet. — Men hwarföre? — frågade jag. Hon skall ändå weta det förr eller fede nare; du fan ej länge dölja det, od) hon skulle funna bli underrättad derom päå ett mera förfrossande sätt, än om du sielf säger henne det; ty dens röst, hwils ten man älskar, mildrar det allvafwåras fre. — Men hwilfet flag Fal jag ej gifwa henne, då jag omtalar att jag är