Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1858, sida 2

traktade bonom, tycktes hos honom wäcka stolthetens och ömhetens triumf; det fyns tes som sjelfwa hennes swaghet, stödd af honom, gjorde, att han ålskade bhens ne ännu mer. Aldrig wondrade något par på den äkta kärlekens bana med en skönare ute sigt till sällhet. Men olyckan wille att min wän blottställde fin förmögenhet genom allt för stora och djerfwa spekulatio. ner. Han war gift fedan några månas der, då han genom en fedja af owäntade händelser fann fig med ens bragt nä: stan till fattigdom. Nägon tid dolde han fin olycka; men han syntes alltid nedflas gen; hang lif war en beständig ängslan, fom blef allt odrågligare genom nöd mäns digheten att beslöja fin sinnesförfattning med ett leende ansigte inför sin afgudade maka, hwilken han ej wille bedröfwa med denna nyhet. Men kärlekens genomträngande öga upptäckte snart, att nägon oro plägade den olycklige Leslie. Hans förändrade blid, hans qwäfda suckar kunde ej länge bedraga hang unga maka. Hon anwände hela ömhetens matt för att återföra lugnet i hans hjerta, hwars oro hon säg,