Norrländska Korrespondenten – 23 december 1857, sida 3

nen till fyrkan, medan Anders, allrid tys od trumpen, git att särta Polle för skrin. dan. — Når den war för dorrn och mos dren trädde ur stugan, helgdagsklädd med psalmbofen oc en hwit näsdut i handen, och med fina find barn, ett på hwardera sidan, då jag hon både from oh wacker ut, och Anders, som får förstulet på bens ne, tyckte kanske det ocksä. — Moradiae sijernan och mänan stodo klara på fästet ofwer den mörta granskogen ock lyste wänliga i den frosttlara morgonen öfwer den nyfallna snön. Enkan mäste tänka: Psamad dock Gud gjort mycket wackert för menniffornal! Och hon drog in med djupa andetag den frista winterluften (men som ide war mycket fall denna morgon) och fånde att hon deraf blef någor låtrare i sinnet. — Pole, stackars gamla Pole, anave ide att man tänkte på att sälja honom; han war wid fin allramuntlraste lynne och gnäggade och hwiftade med öronen och wred det nätta hufwudet bit och dit, och skrapade med foten i snön, och war så yster nästan som en fölunge. — Snart satt enkan med de båda bare nen i slädan. (Forts.)