Norrländska Korrespondenten – 19 december 1857, sida 3

af iulölet, då bligade de små vå hwar andra od) på modren och vå Anders och nickade och sägs skälmaktiga ut, fom de welat säga: nu kommer det! Och nu tog modren sitt glas, och barnen togo hwar sin lilla tennbägare och alla tre fade: ffål Anders! Ånders jig uvp och säg nästan lika förwänad ut fom Mujrog, när man ropade åt henne att det war jul Men när modren tillade och lyda till, min son, ty på denna afion blef du född, då fade Anders med misslynt uppfon: Ja, hwad är det att skåla ät, oc hwad skall det wara för en lyda? Det wore mycket bättre att ide wara född. — Allwarsamt fade då modren: det är syndigt taladt, min fon. När Gud gif wit of helsa och krafter att sträfwa och arbeta ... — — Ja, hwarföre skall man stlräfwa och arbeta, afbröt Anders wresigt. — — ståra gosse, få du frå gar, fade modren, man slall wäl lefwa, wet jag. — — Od hwarföre skall man lefwa? frågade åter ÅAnders. — Modren teg, ty bon fann ide straxt swar på den frågan, och det gjorde henne ondt att gossen ofta fade fådana missnöjda och bittra ord. Anders fortfor: När en hwar