Norrländska Korrespondenten – 19 december 1857, sida 2

Hans födelse, som ger werlden nytt lif, och som sände ut sina lärjungar i det pan fade: Predifer Evangelium allom kreaturom! — Det är egentligen husdjuren, fom wi i Swerige ba för fed att undfägna om julen. Men i några delar af Swerige, och öfwertallt, på tan: det i Norrige, sätter man utanför husens och ladornas dörrar hafreoch forn-fårf war på höga stänger, eller ock unga af qwistade granträd, på det fmåfoglarne måtte få äta fig måtta. Och när jag ett år war i Norrige, då hade jag utanför mitt fönster twå fådana träd med flora tornkärfwar i toppen, och swärmar af små sparfwar och sistor och finkar höllo julkalas i dem och tydtes ideligen qwittra: Det är jul, der är jull. Det war ett wäsen och ett jubel, få att man ej funde höra annat. Men wi äterwånda nu till wår lilla stuga i Swerige. — Majs ros och Dockan tänkte wisst pä ingenting, der de stodo i sina bäs och tuggade sin halm, då dörren till fähuset gick upp och ett ljus lyste dem i ögonen. De wände hufwudet åt den sidan, fågo något före wänande ut, men bölade litet och fläsade till teden att de fånde igen de infomman: