Norrländska Korrespondenten – 19 december 1857, sida 2

de och att de woro wålkomna. Men när barnen i fin ifwer sprungo fram, räckte fram hwar sitt brödsycke och ffrefoidros nen på Majros oh Dockan: Nu är det jul!, då togo de ett steg tillbaka, ruffade häftigt på fina hufwuden, sturade med ögonen, fom om de welat säga: ÄNej, hwad år det för flag? — Men, fom de båda woro ganska förständiga och Mid liga kreatur, bruna till färgen, med hwis ta flådar, få besinnade de fig snart, räckte ut tungan efter brödet, luktade på julölet, sörplade en god klunk deraf, och sontes mydket belåtna. Och när matmodren hac de slrött under dem med frif halm, och gifwit dem en famn full af finaste hö i häcken, och derpå fade, i det Hon aflägsnade fig: Gud signe er nu, mina kossar, nu bha ni fått julafton!, då tycktes de fatta saken, sturade på liuset och sljernan, fom barnen föfte låta rått lysa i deras ögon, och med en stor tapp bö i munnarne lade de sig mafligt ned för att widare besinna meningen. Men de sade ingenting utom: bu! — Sedan bar det af til gamla Pole för att låta honom smaka på julbröd och julöl oh weta att det war jul. Och Pole han spetsade