Norrländska Korrespondenten – 16 december 1857, sida 3

taga deras glädje. Men hon kan icke bjelpa det, hon måste denna afton åter och äter tänka på fin man, död för blott tre månader sedan, och huru lycklig hon war förra Julen med honom, huru god han war, huru redlig och arbetsam, huru öm om henne och barnen; buru de tills sammans sträfwat fig uppför månget bes kymmer, och kommo fig bättre för med hwart år, så att de nu begynte se framat med glädje. Hon tänkte på huru han hijelpte henne få troget med allting och ibland fade: 7IGi måste firåfwa dugtigt ännu en tid, lilla Margret, men sedan stall du fe, att det fall bli godt för of och barnen! Och hon mindes huru han, då han kände att han mäste dö, hade tröstat henne oc föreställt henne att när det få war, att en af makarne skulle tas gas bort, få war det bättre att lotten träffade mannen an hustrun, emedan hon kunde bättre än han sörja för barnen! — Men hustrun tyckte den lotten tung att bära, oc) hade månget bekommer för framtiden, (Fortf.)