Norrländska Korrespondenten – 16 december 1857, sida 2

jAmiii. nr DeDe ES det få längsamt att gå t de trånga fforna, att det började mörkna redan, när fröfen Rosinunda fom med Satina i tungens trädgärd. OM nu fom vrinsen Dem til mötes och förde vem få arligt omkring; oc bit det mar, började grans na lampor att tändas i alla träd oh präktiga lusteldar och förwerkerier lysa på alla Häl, och fröken Rosimunda gick så lycklit wid unga prinsens fida, och hennes fina händer stimrade ännu Hwi ture och finare i lan pskenet. Bäst hon nu gick oc tänkte på all denna herrlighet, fom hon skulle bli herrffas rinna öfwer, såsom hon hoppades, så märkte ban ej att hennes florsgarnering fladdrade emot en lampa oc började brinna, och inom ett ögondlick stod hon omgifwen af eld på alla sidor, 19 bela hennes granna drägt stod i läga och flad drade för blästen. Dock, länge räckte det wisst ej, ty i samma ogonblick hade Sar bina hunnit fram, kastade armarna oms kring fin syster, slog på lågorna med fina små händer, och innan fort war faran förbi för Rosimunda. Simileklädningen war för alltid förlorad, och det war skada; men ännu wärre war, att Sabina stacka