De wadkraste händerna. (Ur Finska vitteraturbladet.) (Fortsättning fr. föreg. N:o.) Litet rädd fåg bon wisst vå de tjocka molnen, fom skockade fia, men bon tånfe te: lappri på hwita fimteflådningen och blå blommorna, nog får jag bättre när jag blir prinfesfa. Den Sabina gid wånligt fram od fade: männe wi ej borde wända om, wi få wigtregn; men i detsamma började det redan regna få starkt, att prinsen bjöd fruntimmerna fliga in i en liten jagikoja i stogen, tills owädret skulle gå förbi. Men owådret gick ej förbi, utan det hålkregnade, och äskan gick allt wårre, och fröfen Melicerta war få fin och strek oc) gömde hufwudet i fina wadra händer för hwar skräll, och gret och låg matt på tåltsängen med häns derna lagda på wackraste fätt. Men nu blef det middagend, och prinsen wisste, att det fanns tye uti ett skap oc Sabir ua fäne nått fin näsduk framför fig, tände upp eld, fofte the och bjöd ikring