Norrländska Korrespondenten – 12 december 1857, sida 3

.niii ss upploftade i wådret, för att de skulle di hwita. Så si de den äldåda; Rei nu will jag ej win: längre. Soft vrinsea ridit bär fördi al : ar OM jas bjudit till att a lti: vi. mir bwita händer wid ön: uret ob ban aid tockts se hität, så par ban aubå ej tyg macka dem. Och så komemo fröknarna öf vetens om, att spalsera en i sender i flortsträdgår: den, och den fom gick dit skule då alltid få brufa alla grannlåterna, och få skulle wäl orinsen få fe någon af dem, hwem fom skale ba bäna lyden. Men fom det ej vadsede fig utt gå enfam, få skulle Sabina allad följa med, ty heane mar ingen af frölnorna rädd för att ta med fig. MHennes pishånder, fade syt:at. na, oen bryr fig minsa nu ej prinfen om. Ru bade aldna fröken sulit föra tim: mar för spegeln, och bwita si nile-kläd ningen hade bon vå fig och bli silfwer. blommorna på hufwudet od de granna glasjuwelo-orbängena och ringarna och kammarna, och bronzkederna od armbans den och allt annat grannt war ren i ords ning. Nu steg hon upp, kastade florschaletten på sig och tog soljjadern i han: