Norrländska Korrespondenten – 12 december 1857, sida 3

sin klädniug, ech trippode nätt öfwer dem på sina sma fötter tid fogeln, som befriad sjöng ex glad drill och flög bort. Stroxt war Sabina igeu hos si soster och orine fen, bwilka ingendera syntes ha märkt hwad hon gjort, och vrinfen war öfivere mättan artig mot fröken, och så war den sparserfarden slut. Nu war der fröken Meticertas tur, och länge fatt hon för spegeln, od grann war hon, och hennes blonda bår war få högt friseradt, som den största blårtätt på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna kladde henne få wäl. Nu war prinfen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta od) Sabina kommo, och årer belsade prinsen få artigt ohm förde frösen omkring, och Sabina gick efter. Men så föreslog prinsen, att de skulle svarsera utåt parken, och allt (åns gre gingo de, och fröken Melicerta war få glad, oc täntte: fe få, mig will han wisst ha, efter han går få långt. (Forts.)