Norrländska Korrespondenten – 12 december 1857, sida 3

den jemte näsduken med qvarters breda spetsar, och så gick hon med Sabina, fom bar en flit bvit nätteldukoklädning, en liten schalert knuten kring dalsen och sin lila balmpatt på bufwudet. (Hj litet bakom, föra Såbina, få fan du gålla för min kamarjungfru, ide tads jig gå dredwid dig fom ar få simpelt flädd, fade fröken. En yelt liten stund bade fröfen fvats serat i trädgården med S bena bafom fig; då fom ocksä prinsen dit och helsade pa fruntimmerna, och talte så artigt med fröfen, oc fröken tyckte att der mar jä warmt oc drog handskarne, af fig för att privfen skude få fe hennes fina hän: der. Men bäst fröken gick och bar i hane den fina handskar, få fastnade ena hand: skens spetsgarnering wid en duske och refs sönder, och fröken blef så ledsen och fade: aj mina nya, dyra bandffar, oc ernade just börja gråta. Men Sabina hwiskade: war ej ledsen Amiranta, lems na du den bara åt mig och promenera widare en flund. Och när fröken AN: miranta fom samma wäg tillbaka, fom Sabina emot henne med handsten hel och nätt igen. Hon hade nål och tråd i