Norrländska Korrespondenten – 12 december 1857, sida 2

en wirknäl i band för att wirka på ett grannt band eder spets, och det såg få förnämt ut, när hon fatt få fin om stack ett stygn då och då, men det war före fkräckligt, bur träkigt det war ändö. Men Sabina, sjette sysiern, hwad has de bon då för fig? Jo, bon sopade och ståtade oc hjelpte gamla Greta, fröf narnas enda piga, stundom i köket, frun: bom aft sköta den lilla trädgärden, stundom till och med att se om kon, när Greta måste wara borta wid någon annan syssla. Och Sabina fjöng och tralade dagen om, och sprang glad fom en fogel omkring, under det systrarna suto inne od hade träkigt. Och bur Sabina arbetade och war snäll, få räckte affaftningen af det lida landtstället få till, att bon alla dagar hade åtminstone en rått mat att ställa fram för systrarna. När awällen fom, då fatt alltid Sabina inne hos dem oc) sydde få tätt, stygn efter stygn, fom om nålen brännt hennes fins grar. Men sostrarna sade ofta emellan sig: den Sabina. den Sabina! ack hwilken fam fomma wi ide att få af henne. Det synes ju ipdligt, alt der alorig blir